Analys · Vibe-kodning

Svensk press har skrivit 227 gånger om att koda med AI. Fem gånger handlade det om något någon byggt.

Sverige har fått ett av AI-boomens högst värderade kodbolag — och svensk press bevakar det tätt. Men bevakningen förs i två samtal som aldrig möts — ett om vad tekniken är värd, ett om vad den kan ställa till med. Mitt emellan ligger själva praktiken: hur det går till, vad som fungerar och vad som inte gör det. På ett svenskt skyltfönster för vibe-kodade projekt ligger 215 projekt uppradade. I nyhetsmediernas rubriker och ingresser hittar vi fem.

Det mest upplysande som skrivits på svenska om vibe-kodning i år handlade om en festivalapp. Den 17 augusti berättade en reporter på teknikbloggen Feber hur han tröttnat på Way Out Wests officiella app, saknat ett personligt schema och möjligheten att se vad kompisarna skulle se — och därför byggt en egen.

Det som gör texten värdefull är att den räknar. Första versionen tog ”kanske några timmar effektiv tid. Typ en arbetsdag”, skriver han, webbadress och inloggning inräknade. Han beskriver också något som sällan nämns: att en tjänst inte är färdig i version 1.0. Lösningen blev att lämna datorn påslagen på hotellrummet och fortsätta felsöka från mobilen under festivalen. ”När festivalen väl var igång var det väldigt roligt att se att många livefunktioner faktiskt fungerade”, skriver han.

Det är en liten text på en prylblogg. Den är också, såvitt vi kan se, den enda svenska förstahandsskildringen i år av hur det faktiskt går till.

Vad vibe-kodning är — och vad det inte är

Begreppet myntades av AI-forskaren Andrej Karpathy och beskriver, med Computer Swedens formulering från den 19 augusti, ”hur utvecklare numera kan skapa applikationer genom att chatta med verktyg och tjänster för generativ AI”. I Karpathys ursprungliga betydelse går vibe-kodning längre än vanlig AI-assisterad programmering: användaren accepterar i stor utsträckning koden utan att granska den rad för rad, och bedömer i stället resultatet efter hur programmet beter sig. I dag används begreppet betydligt bredare och kan även omfatta utvecklare som läser varje ändring innan de godkänner den.

Det är värt att skilja på två saker som bevakningen ofta lägger i samma hög. Den ena är yrkesutvecklare som använder AI-assistenter i ett arbete de ändå hade kunnat göra själva — på utvecklarkonferensen Cloud Next ’26 uppgav Google att 75 procent av all ny kod i bolaget är AI-genererad och godkänd av ingenjörer, upp från 50 procent föregående höst. Den andra är personer utan programmeringsbakgrund som bygger färdiga tjänster i verktyg som Lovable eller Replit. Riskerna skiljer sig åt, och det gör också förutsättningarna för att upptäcka fel.

Det första samtalet: vad det är värt

Den 12 och 13 augusti rapporterade minst nio svenska redaktioner samma sak inom två dygn: Lovable hade tagit in 400 miljoner dollar och värderades till 13,3 miljarder dollar, omkring 127 miljarder kronor. Dagens Industri satte den mest talande rubriken — ”Svenska AI-bolaget värderas högre än verkstadsjättarna”. En vecka senare kom uppföljningen: grundarna hade sålt aktier för 100 miljoner kronor vardera.

Bevakningen av Lovable är intensiv och, på sitt sätt, grundlig. Under april publicerades 24 artiklar med bolaget i rubriken: ny toppchef från Meta, privatsparare som erbjuds andelar till ”hög prislapp”, en revisorsanmärkning om skatt som betalades för sent. Det är ett bolag som följs som ett bolag följs.

Samma mönster gäller sektorn. I juni kom SpaceX överens om att köpa Anysphere, bolaget bakom Cursor, i en aktieaffär som värderar Anysphere till 60 miljarder dollar — drygt 560 miljarder kronor. Rubriken i Dagens Industri handlade om summan och om att medgrundaren Arvid Lunnemark är svensk.

Det andra samtalet: vad som kan gå sönder

Parallellt löper varningarna, och de börjar tidigt. Redan den 23 januari skrev Aktuell Säkerhet att AI-drivna vibe-kodningsverktyg ”kräver säkerhetslyft”. Den 30 mars beskrev Computer Sweden hur företag börjat ersätta inköpta system med egenbyggda och kallade det ”en riskabel affär”. Dagen därpå rapporterade Feber att Apple börjat blockera appar för vibe-kodning i App Store, med hänvisning till riktlinjernas avsnitt 2.5.2 om att appar inte får köra kod som ändrar deras egen funktion.

I april kom två besked med tyngd. Den 20:e rapporterade Computer Sweden att flera stora försäkringsbolag i tysthet undviker att teckna ansvarsförsäkring för skadeståndskrav kopplade till AI-genererade resultat, medan andra höjer priserna för sådan täckning. Dagen efter erkände Lovable en säkerhetsbrist efter kritik: buggen hade enligt Ny Teknik legat öppen i 48 dagar och berört anställda på bland andra Nvidia och Spotify.

Den 8 maj kom den hårdaste siffran. Säkerhetsforskaren Dor Zvi och företaget Redaccess hade, enligt Wired, granskat appar byggda i Lovable, Replit, Base44 och Netlify och hittat över 5 000 som saknade grundläggande skydd eller inloggning. I många fall räckte det att känna till webbadressen för att komma åt innehållet.

I augusti summerade Gartners forskningschef för cybersäkerhet, Pete Shoard, problemet i Computer Sweden: ”Den största risken just nu är att hårdkodade hemligheter laddas upp via vibe-kodade applikationer till Github och därmed skapar en ingång.” Hårdkodade hemligheter är lösenord och nycklar som skrivits rakt in i koden i stället för att förvaras åtskilt, och Github är sajten där utvecklare lägger upp sin kod. Dagen efter publicerade samma tidning en text med rubriken ”AI kan upptäcka sårbarheter, men fortfarande inte skriva säker kod”.

Det tredje samtalet, som knappt förs

Mellan pengarna och riskerna borde det finnas ett tredje samtal: vad folk bygger, hur det går, vad som håller. Av 227 artiklar hittar vi fem.

Ett exempel visar hur nära bevakningen kan komma utan att träffa. Den 20 februari skrev Ny Teknik om Gunnar R Johansson, produktägare i webbteamet på SVT Nyheter. Hans sajt SL Live Map visar Stockholms kollektivtrafik i realtid — ”Folk sitter i timmar och tittar”. Texten beskriver vad sajten gör och att den hämtar sina uppgifter från trafikdatatjänsten Trafiklab, men säger ingenting om hur den byggdes eller med vilka verktyg. Vi kan alltså inte påstå att den är vibe-kodad. Vi kan bara konstatera att frågan inte ställdes.

Den artikeln saknas dessutom i vårt eget underlag — den kom aldrig med i Ny Tekniks flöde till oss, och vi hittade den först när vi sökte utanför vår egen artikelsamling. Det är ett nyttigt påpekande: den undre gränsen gäller även vår egen insamling.

Ingen av de fem är en granskning. Ingen prövar hur en vibe-kodad tjänst står sig över tid, vad den kostar att driva, eller om den håller när någon utomstående tittar på den. Det som dominerar rubriker och ingresser är alltså vad tekniken är värd och vad som kan gå fel. Att någon faktiskt använder den ryms nästan aldrig där.

Skyltfönstren som ingen skrivit om

Att bevakningen är tunn betyder inte att fenomenet är det. På Vibekollen, ett svenskt skyltfönster för vibe-kodade projekt, låg i september 215 projekt uppradade enligt sajtens egen startsida. På Skeppat, ett annat svenskt flöde, minst tjugofyra. Det är inga tekniska uppvisningar utan små bruksting: Parkbot påminner innan städdagen så att man slipper böter, Vattna sköter bevattningen i trädgården, Växtbörsen låter folk byta växter med varandra, och Valatlas kom lagom till valet.

Skeppat gör dessutom något vi inte sett i en enda av de 227 rubrikerna och ingresserna: sajten anger vilket verktyg varje projekt byggts med. Bland de projekt som uppger ett eller flera verktyg är Claude Code vanligast med åtta, följt av Codex med fyra, ChatGPT med tre, Lovable med två och Cursor med ett.

I pressen är vibe-kodning nästan synonymt med Lovable. Bland byggena på Skeppat är Lovable ett av de mindre använda. Urvalet är litet och självrapporterat — tjugofyra projekt bär inga stora slutsatser — men det räcker för att visa att det verktyg pressen gjort till sinnebild för vibe-kodning inte självklart är det byggarna själva väljer.

Och alla som lär ut det

Vid sidan av projekten finns en hel svensk verksamhet för att lära sig det här. Birgir Birgisson driver Facebook-gruppen Vibe Coding Sverige, med drygt 4 000 medlemmar enligt hans egen sajt, och håller därutöver kurser och handledningar på svenska. Anders Bjarby demonstrerar tekniken inför publik — bland annat genom att fotografera en idé skissad på en servett och låta AI:n bygga den — och uppger att han hållit föredrag för Karolinska, Sahlgrenska, SEB och Region Kronoberg.

I hela vårt underlag — 6 208 artiklar om AI, alltså långt fler än de 227 om att koda med AI — nämns Birgisson och Vibe Coding Sverige noll gånger. Bjarby nämns fyra gånger, samtliga i poddar. Vi följer ett fyrtiotal källor, alltså inte allt som publiceras i Sverige — men en grupp på fyra tusen personer som lär ut tekniken är knappast en marginalföreteelse.

Invändningar: är det egentligen ett problem?

Den första invändningen är att affärspress som bevakar ett affärsobjekt gör sitt jobb. Lovable är ett av Sveriges mest värdefulla bolag, och en finansieringsrunda på 400 miljoner dollar är en nyhet. Detsamma gäller säkerhetsbevakningen: Redaccess granskning och Gartners bedömning är precis den sortens material en teknikredaktion ska förmedla.

Den andra är att det tredje samtalet faktiskt förs — men i ett annat medium. I vårt underlag ligger 28 poster från svenska AI-poddar, och där ser bilden helt annorlunda ut. Veckans AI har under året drivit en tävling där programledarna bygger varsin AI-tjänst och jämför intäkter. En AI till Kaffet ägnade ett avsnitt åt att koda genom att rita på en servett. Hantverket beskrivs alltså — det sägs bara i mikrofon, inte i tryck.

Den tredje gäller vår egen mätning. Vi söker i rubrik och ingress hos de 44 källor vi följer, på ett begrepp och en handfull verktygsnamn — och läser alltså inte hela artikeltexterna. Fem är därför en undre gräns. Att det skulle vara femtio är däremot svårt att tro: bland 227 rubriker vi läst en och en är mönstret svårt att missa.

Vad det kan betyda

Den 1 september meddelade Lovable att alla studenter i Sverige får Lovable Pro gratis under hela höstterminen, med en turné till åtta lärosäten och en egen utbildningsplattform. Det innebär att studenter över hela Sverige får tillgång till verktyget samtidigt — i ett läge där den offentliga bilden av det består av en värdering och en varning, men knappast någon beskrivning av hur man gör det bra.

För företag är läget mer konkret. Anställda bygger interna verktyg medan försäkringsbolagen, enligt Computer Sweden, blivit mer restriktiva med just den sortens ansvar. Det är en glipa som inte syns i vare sig ekonomibevakningen eller säkerhetsbevakningen, eftersom den uppstår i mellanrummet: i hur någon faktiskt satte upp inloggningen.

För redaktioner ligger här ett ovanligt lättillgängligt uppslag. Febers text bygger varken på en insatt källa eller ett utlämnat dokument — reportern byggde något själv och skrev ned hur det gick, och bygget tog honom en arbetsdag.

Pengarna berättar hur marknaden värderar tekniken. Säkerhetsartiklarna berättar vad som kan gå fel. Men för att förstå vad tekniken faktiskt förändrar behövs en tredje sorts journalistik: någon måste sätta sig vid skrivbordet, bygga något — och återkomma när det gått sönder.